Det är alltid svårt att recensera en film vars historia och ämne är så pass starka att man inte kan kritisera dem. Att filmen i sig ibland är rätt dålig gör att man lätt kan låta som att man är emot det starka budskapet, vilket inte behöver vara fallet, medan man själv ser brister i själva filmarbetet. Som tur är har Cyrus Nowrasteh lyckats med konststycket att göra en mycket fin filmupplevelse av den starka historien om steningen av Soraya M. En historia så upprörande och hemsk att det nästan känns trivialt att se den i en bekväm stol i biomörkret.
Filmen börjar med att en journalist (Jim Caviezel) får motorstopp i en avlägsen by i Iran. Där träffar han strax på en kvinna (Oscarsnominerade Shohreh Agdashloo) som vill berätta något mycket viktigt för honom. Om en alldeles färsk hemlighet som handlar om diskriminering, kvinnohat och ond bråd död. Då journalisten sätter igång sin bandspelare spelas ett fruktansvärt drama upp framför biobesökarens ögon som slutar i något av det värsta jag sett i en biosalong.
Trots det kolsvarta ämnet har Nowrasteh faktiskt gjort en riktigt vacker film. Dialogscenerna gränsar oftast till det hysteriskt stressade, men de vackra bildkompositionerna, kameravinklarna och udda perspektiven är ibland mästerliga. En vit sjal ramlar då en liten flicka springer över en stenbro, tåren som rinner nedanför mosterns kind under ett viktigt ögonblick och solnedgången som både är vacker och ödesmättad blodröd - allt är mycket, mycket bra gjort.
Filmen är inte bara en politisk ståndpunkt där kvinnors roll i islam framställs som något helt obegripligt. Det är även en rätt spännande film där man redan vid filmens förtexter förstår att Soraya, som anklagas för äktenskapsbrott trots att hon är oskyldig, knappast kommer att få ett lyckligt slut. Hela vägen fram till hennes brutala och chockerande öde finns en känsla som penetrerar åskådarens hjärta till nästan våldsamma effekter. När den slutgiltiga, fruktansvärda, scenen till slut kommer är det så otäckt att många kommer att vända bort blicken. Regissören Nowrasteh väljer dock att varken försköna eller vända bort kameran, hela den brutala avrättningen visas i realtid och exakt som den är. Oerhört starkt, hela tiden på gränsen till vad man se, men det handlar inte om några chockeffekter. Det är skrämmande för att det är så äkta.
Till viss del påminner det en aning om "The Passion of the Christ", med den viktiga skillnaden att det inte finns någon återuppståndelse i flashiga effekter att tillgå. Bara den smärtsamma realisationen hur orättvist livet kan vara. En annan stark detalj i filmen är också hur förhållandet mellan männen i byn skildras. Att kvinnor är det klart undergivna könet visste vi redan, men att se relationerna mellan männen är också väldigt intressant.
"Soraya M." är kanske årets starkaste film. Den är ibland farligt nära att bli manipulerande och är i vissa stunder för mycket. Men just därför är det en alldeles förträfflig filmupplevelse som ingen kan lämna oberörd. Och just därför förtjänar den en stor och modig publik.